Förlåt BJ!!

Jag är skyldig en ursäkt!!

Så här är det:

Jag hoppas givetvis på ett mirakel.
Såklart gör jag det!!

Men jag tänker leva mitt liv med ögonen öppna
så jag måste samtidigt inlemma doktorernas kunskap i mitt liv.

Jag måste förbereda mig på det värsta
och hoppas på det bästa
- på riktigt.

Jag försöker leva ärligt och öppet.
Främst för min egen skull
men givetvis för min omgivnings skull.

Det finns dock omgivning som tycker att jag är SKITJOBBIG.
Som inte alls är bekväm med att jag säger att min cancer är obotlig.
Som kommenterar mina rapporter om tumörminskningar med:
- Nu ska du se att de snart är borta!

Jag kan så innerligt förstå det förhållningssättet.
Och jag borde ju givetvis respektera det fullt ut.
Men jag ORKAR INTE!!!!!

För varje sekund av varje dag
försöker jag orka förhålla mig till att min tid är utmätt.
Och det är varken klämmigt eller enkelt!!
Jag måste göra det
utan att falla ihop i gråt så fort jag tänker på Sol,
utan att vägra kliva upp om morgonen
eller varför inte springa gata upp och gata ned och skrika.

Ska jag då spela med och låta floskler komma ur min mun som svar på:
- Då är de borta snart!
- Nu ska du se att det snart är över!
-Jaha, och när räknar de med att du är frisk?

Ja, ska jag spela med där
så dränerar det mig på så otroligt mycken energi
som jag såväl behöver till annat.

Åter till min ursäkt:
I ett par dagar hade jag spelat med.
Lite här,
lite där
och lite härodär.....

Så kom då en nära vän.
En älskad BJ.
Och råkade nämna ett tidsperspektiv.

Och jag bet ifrån som värsta kobran.
Plötsligt klämde jag,
som aldrig talar om tid i detta ämne,
till med en tidsrymd och fräste ifrån.

BJ; jag ber innerligt om ursäkt!!
Jag har inga som helst belägg för tidsperspektivet jag gav dig
och hade jag haft det skulle jag inte ha sagt det ändå ;)

Att jag lägger detta på min blogg
istället för att viska bedjande i min kära väns öra,
beror på att jag här beskriver
hur tokigt det kan bli.

Jag vet att jag borde respektera hur min omgivning
reagerar och agerar
- men jag orkar inte.

Skulle vi tillsammans kunna jobba på det?
Skulle vi kunna öva på mig,
öva på att stoppa ned en liten tå
i det stora mörka vidriga
att vi inte kommer leva för alltid.

Och att en del dör före andra.


kram
ingla

"En dag ska vi alla dö.....
Men alla andra dagar ska vi det inte"