Inlagt gnäll

Nope, jag är aldrig nöjd!!

Men det har du ju redan förstått,

att jag inte är en god, fin och ödmjuk människa.

Jag, Prinsessan på Ärtrosen, jag vet minsann

hur man gör när man gnäller.

I ena vågskålen lägger jag att mina nära

"får ledigt" nu när jag är inlagd.

Och om du tittar ordentligt så ser du

hur jag med ena tån tynger ned det lite extra vid invägningen.

För varför jag skulle in här under helgen,

ja, det förstår jag verkligen inte.

Håll i hatten, nu kommer gnäll så det stänker:

Min medusinlista stämmer inte

så jag får hålla koll på alla piller i byttan som ställs in.

Sprutan glöms helt bort.

Jag backar  (för att inte vara krånglig)

och "lägger mig" i sängen på det viset sköterskorna vill

istället för med den teknik Sol, mamma och jag

utvecklat till skön konst.

Vilket resulterade i smärtskrik rätt ut och en spruta till.

På mornarna har jag ju i ett par dagar fått Voltarenspruta

så att jag ens tordes börja röra på min stela onda kropp.

Här fick jag av någon anledning morfin i sprutan

vilket jag påstått länge inte hjälper.

Så eftersom jag hade rätt i att det inte hjälpte

så fick jag ju en spruta till sedan.

(Sedan fick jag erbjudande om samma spruta igen

då det försvunnit i handlingarna att jag fått den.)

Och det betydde ju i sin tur att jag fick vänta ytterligare en halvtimme

innan den sprutan tog.

Så från jag kände att: "Nu skulle det vara trevligt med en liten morgonkiss"

till jag satt på toan tog det bara 75 minuter.

Och så, jag trodde det var omöjligt men jag har mer ångest

för toabesöken här än hemma.

Hemma sitter jag med min oro/ängslan i lugn och ro,

(medan mamma diskar eller hittar på något annat)

här har jag sköterskor som inte alls har tid att vänta på mig och mina tankar 

utan säger att jag ska larma när jag är klar.

Gissa fyra gånger om "Ingela-kan-själv"

larmar ofta!!!

Jag får helt enkelt fokusera på min ensamtid.

Har tvn på och ska använda ALLT jag har packat med mig

vilket betyder handarbeten, vykort (Malin fixade frimärken)

en räkning som ska läggas in och så vidare.

Jag har ju till och med högtalare med så jag kan lyssna på Spanarna.

Ja, jag är väl tvungen att erkänna att det egentligen inte är synd om mig.

Men det har ju aldrig hindrat mig från att gnälla förut ;)

Ha en härlig måndag!!

Kram

ingla

Inlagd

Jag vet att jag inte är pålitlig
när det gäller inlägg på min blogg.
Men till mitt försvar så är det mer som inte är särskilt pålitligt.

Ett ganska stort och migpåverkande exempel är smärtlindring.
Vi har det väldans bökigt med att få min förbannade rygg smärtfri.
Ursäkta språket.
Eller näe, djäklaskitfanhelvetesryggdjävel.
Så, ganska bra beskrivet tycker jag.
Så känner jag för min rygg och medföljande smärta.

Dagarna som varit är ett gytter av smärta,
påhälsning av underbara LAH med sprutor i högsta hugg,
tårar av trötthet, ilska, vanmakt och smärta.

Oro och maktlöshet för UNDERBARA nära och kära
som bara kan stå bredvid
och försöka få mig att minnas de gånger det faktiskt funkar......

På vårdens frågor om smärtstyrka och tid kan jag oftast inte ens svara.
Idag fick helt enkelt Sol och Ingrid skatta hur hög min smärta var
när jag bröt ihop och behövde spruta.

Beslutet nu är att jag ska lägga in mig.
Jupp imorgon ska jag på något vis ta mig till LAH
och bo hos dem
så vi kan få ordning på smärtan.

Och det ser jag ju fram emot
att tämja smärtan alltså.
Jag ser INTE fram emot att bo på LAH.
Men jag ser nyttan.

Och om sanningen ska fram så blir det ju lite vila för min omgivning.
Både rent fysiskt
och så tror jag att några kommer att kunna andas lättare
och känna att "någon" nu har ansvaret.

Så kan man ju vara lite ettrig
och fråga vad det är för skillnad och sitta i min säng hemma
eller sitta i en ganska lik säng på sjukan.
Alltså går det ingen nöd på mig alls.

(För er som inte vet så har jag nu en höj- och sänkbar sjukhussäng i vardagsrummet.)

Så,
nu ska jag fokusera lite på Ingrid och Sol.
För vi bestämde att jag ville det,
jag lägger in mig i morgon.

kram
ingla

Min värld av blommor

Att ensam skulle vara stark
är så dumt så jag är nästan rädd för att säga det högt.
Jo, säger man tillräckligt dumma saker
slår säkert blixten ned i huvudet på en.
JO, sa jag, någon rättvisa måste det finnas!!!!

Jag är inte ensam.
TACK!!!!!!

Och det som jag nu har upplevt är följande;

Min syster har, antagligen med full bergsklättrarutrustning,
automatvapen, glidmedel, list och desperation,
försökt nå fram till mig
"i min lilla lilla värld av blommor"

Hon har klättrat, krupit, gasat bilen,
hoppat fallskärm och slagits med en idiot (undertecknad)
för att lyckas ta sig fram till ett gäng neddragna rullgardiner.

Väl där har hon nu äntligen nått ända fram till en, två,
ja, kanske tre små gardindjävlar.
Nedslitna nu kan jag berätta!!!!

Det är inte så att du per automatik
fattar hur sjuk du är.
Tro mig.
Och jag är speciellt trögfattad,
tro mig där med.

Jag vet att det är flera i min omgivning
som försökt ge sig på samma uppdrag.
All heder åt dem!!
Tacksam!!

Men här och nu var det min Syster som lyckades.

Tänk vilken tur jag har!!

kram
ingla

Toan, roman i tre timmar

Detta är långt.
Jäkla långt, bara så du vet.

Ibland när jag reser mig upp placeras Arga Kockens köttyxa brutalt in i min rygg. Det gör ont. Jag är ju smärttålig in till dumhet, det vet jag, min nära omgivning och LAH. Men denna köttyxa, den klarar jag inte av helt enkelt.
Min nya "kurator" Rakel Spektakel var förbi idag. Och tack vare att hon Både sjuksköterskar och terapiar är hon ju så himla effektiv att ha på besök. Jag tänker dock bara ta det som rör denna roman i detta inlägg.
Vips med staven så hade hon ordnat att Hemtjänsten skulle komma och hjälpa mig ur sängen i kväll (och imorgon). De kommer 18.30, passar det?
Ja, det gjorde det ju såklart och jag planerade vad jag skulle göra. Svaga ben utan tillstymmelse till kraft i kombination med skräck för Arga Kocken gör att momentet "resa mig upp" är knöligt, ordentligt knöligt. Nu korvade jag mig upp i sittande ställning lagom till halv sju. Jag sorterade lite papper, ordnade 20.00-högen med medusiner, ja sånt jag kan göra i sängen och sedan satt jag mest och njöt. Tänk att sitta just där och inte ha ågren alls, ingen bävan, för jag skulle få hjälp upp!!!
Tio i åtta kom två ursöta kvinnor som jag skarpt grunnade på att stoppa in i garderoben. Ja, och ta fram när jag behövde dem (eller skratta lite). Som ni förstår hade det blivit ett missförstånd med tiden - men vad gjorde det?
Jag puffade ut dem genom dörren eftersom jag fattar att de har mycket att göra. Sedan följde jag min plan. Först en sväng till toan, sedan en "promenad" i lägenheten, en stund i höj- och sänkbara stolen i vardagsrummet och sedan sänggående. Good plan!
Jag stapplade in till toan, kissade lite och sedan fick jag för mig den bisarra idén att torka mig!!
Hur tänkte jag? Vridrörelsen körde Arga Kockens Största kniv rakt in i ryggen!!
Lugnt och sansat (ehhhhh NOT) ber jag mamma plocka fram en morfintablett så att jag skulle kunna resa mig och återvända till sängen.
Så vi börjar vänta på effekt. Och vänta. Och så väntade vi lite till. Nope, nothing.
Mamma hämtade telefonen (ryggen gjorde så ont att jag inte kunde lyfta vänster arm och ta emot den)
Jag vänder mig givetvis till Den Stora Tryggheten - LAH.
Nya Andreas som svarar i telefonen lyssnar och mumlar sedan något om Hemtjänsten. Jag svarar frankt att det är nu inte förflytta min kropp som är prio ett - det är knark!!!!
Summan av alla kryddor, och tro mig, det var inte bara kardemumma, är att först kommer en omgång med världens underbaraste sköterskor och pumpar i mig lite knark. Medan vi väntar på effekt (och mod från mig) bestämmer vi att de åker tillbaka till sjukan och skickar nästa skift. Jag tycker vi gjorde rätt, varför ska de stå och glo på mig emedan de egentligen slutat jobba?
Tack vare telefoner står "nya skiftet" redo så de dyker upp hos mig så fort det gick. Dock kan jag meddela att ca 2,5h är vad ben tål att sitta på en förhöjd toastol, sedan blir man lite grinig. Fråga gärna min mamma som verkligen försökte underlätta mitt liv.
När nya skiftet kom bestämde vi oss snabbt för: mer knark. Och den ena lyckas med att hänga i krokig arm i mitt trånga duschrum OCH sätta nål (I MIG) och då spruta in godsaker. Jag har sagt att hon borde ha ett fjolligt diplom och chefen ska ringa mig vid löneförhandlingarna.
Nu har eventuellt inte du en exakt bild av hur mitt duschrum ser ut, allra helst inte efter "installationen" av förhöjd toastol. Men lite nonchalant kan jag kanske säga att de gamla telefonhytterna hade ju verkligen stora ytor man kunde möblera!!!
Dessa två kvinnor lyckas på något magiskt vis få mig att våga prova att resa mig upp. Eller det blir ljug - för DE reser mig upp. INUTI DEN ÖVERMÖBLERADE TELEFONKIOSKEN MED TOASTOLEN I ETT HÖRN!!!!! Sedan stödde jag mig på dem varje liten millimeter in till sängen. För eftersom vi ville piffa upp utmaningarna lite så hade ju benen inte bara somnat, de var helt avdomnade.
Under hela promenaden mumlade jag; Jag kan inte fatta att jag står upp! Och under första kvarten i sängen mumlade jag: Tänk att jag är i sängen! Jag är riktigt stolt över min variationsteknik!!
Och inte nog med detta!! Jag hade under tiden på toastolen givetvis även tänkt tanken: Imorgon då, hur blir det imorgon? Men se det har en av änglarna från LAH hunnit planera: Jag kommer helt enkelt förbi klockan sex innan jag slutar. Då kollar vi om du har ont.

Här ligger jag nu. Fullpumpad av morfin, stesolid och vad mer de nu sa som jag struntar i att minnas. Och jag är så tacksam. Visst ska jag vara tacksam över vårt system i Sverige, och hur bra det kan bli (vi läser ju så ofta om när det blir helt djävla idiotiskt) Men det går inte. Jag är tacksam för just E, U, M, M, U och A!
Just precis de!!!!
Och inget, INGET, kan jag göra för att underlätta deras liv!!!!

För att avsluta denna roman så vill jag påminna dig om att man kan lära sig av andras misstag och erfarenheter. Gör det!
En sådan är att du aldrig, aldrig ska sitta på en förhöjd toastol i tre timmar. Ta till dig detta och ditt liv kommer vara sååååååå mycket trevligare!!


kram
ingla

Fel halva

FATTAR INTE!!!!

Hur kan det komma sig
att jag är pigg som en lärka NU????

På dagtid kan det vara hur motigt som helst.
Som idag:
Ont, fryser så jag skakar,
äckligt varm, mår illa
kan inte äta.....
Ja, du hör.

Men nu kl 00.57
Ja då mår jag som en prinsessa,
har precis stoppat i mig lite mat
och är (om jag får säga det själv)
en riktigt trevlig samtalspartner till Ingrid.

Imorgon hoppas jag få hem sömnpiller från Apoteket
Vi får se om jag kan styra upp detta
med hjälp av dem

kram
ingla

Ovälkomna tankar

Så här är det nämligen:

Cellgifter ger sig inte på hjärnceller.
Det är ju lite bra, tycker jag,
för jag behöver de jag nu har.

Men det betyder oxå
att eventuella metastaser inte näpsas.
Det är ju lite trist.
Och tillsammans med det faktum
att jag inte röntgar huvudet någon gång
kan alltså vad som helst hända där uppe i lilla huvudknoppen.

Vaknar man då fyra nätter i rad
av att huvudet håller på att explodera,
(att gråta är inte att tänka på
men några tårar rinner försiktigt över kinden)
börjar tankarna dansa en egen dans
runt fyratiden på morgonkvisten.

Dansen visar tydligt att:
- Så här ont i huvudet kan man inte ha
utan en rejäl orsak,
exempelvis metastas.

Då är det skönt att tillhöra LAH!!!
Jag bollade min huvudvärk med sjuksköterskan Thomas
berättade om klockan-fyra-oron
och vi grunnade på antagliga orsaker.

Syrran menade att mycket händer med
Dotterns liv - det kan orsaka huvudvärk.
Mamma kom på att jag borde kolla blodtrycket.
Bra idéer, båda.

Idag ringde Underbara doktor Kerstin
(Som Thomas givetvis skvallrat för)
Hon kollade snabbt av:
Hade jag synrubbningar?
Mådde jag illa så jag kräktes?
Var jag yr?

Leendet blev bredare och bredare på min mun
då jag en efter annan kunde svara nekande
på hennes frågor.
Och mycket riktigt,
hon avslutar att med sin underbara klingande
(eller är det kanske skorrande?)
tyska brytning meddela
att hon finner det högst otroligt
att det skulle ha spridit sig till hjärnan
Men hittar vi ingen vettig lösning
och får stopp på huvudvärken
så ska vi ju såklart kolla upp det med.

Och jag tänker lita på henne,
även klockan fyra i morgon bitti.

kram
ingla

Dagsrapport

Vaknade femtioelva gånger från 01 till 09 inatt
eller om det räknas som morgon??
Det var alldeles tungt över bröstet
och jag var alldeles för varm.

Men lugn
- inte ett dugg sjuk alls
Nej, Gibbson sex månader
och full av päls
reds av någon mara
som gjorde det omöjligt att sova annorstädes
än i halsgropen på mamsen.

Proppar kroppen full av två sorters penicillin
då det huserar baskelusker i op-ärret
och så har jag såklart ...... UVI

Grunnade motvilligt på uppgång vid niotiden
men sköt upp det till tiotiden.
Gick upp och diskade lite,
fixade lite och njöt av att inte ligga i sängen.

Vid tolvtiden kom två sötnosar
för att ta prover och lägga om såret.
Den ena elev, den andra fru Försiktig
underförstått; det gick inte blixtfort precis.
Men de är så söta så det gör inte ett dugg.

JAG har svängt ihop vår (ganska sena) lunch
och det känns ljuvligt.
Ja, att vara en som orkar något.

Nu har jag lyssnat på några gamla Spanar-program
och handarbetat duktigt under tiden.

Jag ska prova gungstolen som sittplats ikväll
medelst rullstolens sittdyna som sittkudde.
Det kan annars väldigt fort bli träsmak i rumpan.

Nu ska jag fortsätta mitt surfande
med mailskrivande
och lite facebookande

Idag är alltså en väldigt, väldigt bra dag.
Tjo hoo

kram
ingla

En önskan?

Ja, jag har ju förut haft funderingar kring
"När du är frisk har du tusen önskningar,
när du är sjuk, bara en"

Men som jag sa sist;
Mycket vill ha mer!

Jag önskar så att Sol slapp göra allt hon gör för mig!!

Ja, jag är medveten om att hon är 21 år
och skulle kunna vara en gift trebarnsmor
och bo i Australien.
Men hon är i alla fall min unge!!

Hon gör allt hon kan för att underlätta livet för mig.
Nja, egentligen lögn,
hon är anledningen till att mitt liv fungerar.

Och visst säger hon att det är vad hon vill göra
- och jag tror henne
Men jag önskar i alla fall att hon slapp!!

Idag kom jag äntligen hem från sjukhuset.
Äntligen!!!
Och hur lycklig jag än är,
hur redo jag än menar att jag är,
så tar krafterna slut ibland.

Och jag önskar så att Sol slapp trösta mig
när jag gråter av utmattning.
Att hon slapp hålla om mig
när jag gråter för att jag gråter.

Hon är min unge
och jag vill faktiskt inte att hon ska behöva ta hand om mig.

Och jag skiter i alla tröstande ord
du nu kan komma på,
som är kloka och sanna.
Som är tröstande
och omtänksamma.

Jag vill verkligen inte ha det så här.
Och jag vill verkligen inte
att det ska vara så här
- alls.

kram
ingla

Symptomer, ett gäng

Alltså, jag ställer mig frågande!!!

Det kan ju inte vara så att jag är ett enkelt fall för doktorerna precis....
Jag hittar ju knappt ut själv.

Idag har jag legat som en ynklig räka hela dagen.
Sov dåligt inatt och följden är jäkligt stillsam dag eferåt.

Så vad har jag då för åkommor?
Det såsar inte mer än vad som är ok ur mitt snitt.
När jag reser mig från sängen har jag SVINONT
på en handflatstor fläck,
men när jag väl kommit upp i stående återgår det ganska snabbt till
inget ont

Kanske är jag fnoskig, men jag har fönstret öppet på rummet
så höstens kyla kommer in.
Jag kan frysa så jag skakar, men har jag gått tjugo meter i korridoren
svettas jag som en korvstackare på grillen.

Det serveras mat här och jag är väldigt hungrig när den kommer,
efter tre tuggor är jag klar.
Lite dumt kan tyckas eftersom jag då får gå hungrig.
Faktiskt så hungrig att jag blir illamående.

Jag låg här på kvällskvisten, illamående av hunger
och hade just svalt sömnpillren.
Hela kroppen började göra  ont, liksom värka och som myror överallt.

Jag satt där på sängkanten, hulkade, mådde illa och längtade hem.
Så drog jag av mig proppstrumpedjävulen.
Och visst riskerar jag propp i vänster ben,
men nu vill jag inte lägga mig ned och grina åtminstone.

Konstigt är dock att jag sitter här med datorn,
ganska pigg och med ideer trots att jag
stoppade i mig sömnpiller för några timmar sedan.....

Jag ska försöka bli utskriven imorgon,
visst måste de lägga om såret
och visst finns det medicin som ska i mig genom porten,
men jag vill i alla fall hem.

kram
ingla

Motstår småpiller

Jag sitter i min säng
(eller alltså min på sjukan)
Har hoppat ur dagen kläder
och har nu nattlinne
(och proppstrumpedjävlaskitsocka) ;)

Klockan är snart två på lilla natten
och jag tog sömtabletter vid 22.
Kunde inte riktigt djupsomna
utan vaknade en gång var tionde minut
för att jag drömde om skinkan och brieosten
som tidigare på kvällen gift sig i mitt rum.

Men då kunde ju inte jag äta
eftersom vi höll på med vår magkatarrsanalys.
Vid halv två nu inatt hade jag tänkt klart
och fick därför smaka lite

Fokus
Nu sitter jag i sängen
Kroppen påpekar, men inte påträngande,
att jag har två sömnpiller i mig.
Jag sitter och pillar med dator och telefon,
det har inte varit roligt under magsmärttiden.

Jag är trött.
Ibland skriver jag väldigt långsamt
och jag blinkar även ganska jättelänge ibland.

Det känns tryggt och skönt.

Snart ska jag nog lägga undan datorn
och låtsas att jag hänger med i hur de mordutreder på tv.

Ni vet när man är så där trött att lakanen känns ljuvliga
och kudden lagom fluffig

Sov gott

kram
ingla

Sängkantsgnäll

I en vecka har jag nu varit här.
Inne på Linneaenheten (LAH) på sjukan.

Jag har ont i magen.
ibland mer, ibland mindre
Men summan är att min Underbara doktor Kerstin
inte är riktigt nöjd.
Så jag blir kvar här.

Jag har haft det jättebra
och vandrat i korridorerna
så det stått härliga till.
Men nu har jag lite för ont
så här sitter jag i sängen.

Och då blir jag lite sur!!

Har alltså all tid i världen att blogga
och minst lika mycket tid att skriva mail.
Men inget blir gjort.

Jag tycker inte om
när jag bara har gnäll att förmedla

Dr Kerstin vill inte släppa hem mig imorgon,
vad än mina prover visar.
Det bekymrar mig
- Sol fyller på torsdag........

kram
ingla

I tisdags

Systern kom och hämtade mig
och vi styrde kosan mot Örebro.

Jag behövde gå till tandis
och Den Enda
finns ju där.

Det gick som en dans
och efteråt åkte vi raka spåret
till Grythem -
ett av Sveriges ljuvligaste platser.

Platsens ljuvlighet förhöjs givetvis av invånarna
AG och H (fd svärmor o svärfar)
AG sa tidigt att vid en eventuell separation
så tänkte hon behålla mig
och jag ser till att hon står vid sitt ord ;)

Syrran och jag blev bjudna på god mat
och smarrig efterrätt.

Sedan satt vi och avhandlade viktigheter
medan några av oss handarbetade.
Efter hårt jobb lyckades vi trycka i oss
smarrigt fika
för att sedan stoppa in oss i bilen igen.

På grund av sjuk och trött kropp
hade det passerat mer än ett halvår
sedan jag sist träffade dem.
Det var underbart att ses igen!!!

En mycket bra dag!!!!

kram
ingla

Det blir operation!!

Långa versionen:

Sitter på bussen (alltså sjukresebussen)
mot Linköping för att få cellgifter.
Då ringer allra sötaste lilla Pernilla.
sjuksköterska på KK i Lkpg.

Hon undrar försiktigt om jag vill opereras på tisdag.
Jag svarar samlat och moget; Ja, tack.

Nä, nu ljög jag ju skorna av dig
Jag skrek rätt ut att det ville jag visst och att jag älskade henne!!

Sedan var det lite praktiska saker,
försökte samla mina tankar

Ska jag fortfarande ha cellgifter idag
om jag vill opereras på tisdag?
Kan jag ha inskrivningssamtal idag
för att slippa åka in kanske redan imorgon igen?

Summan blev att jag fick cellgift
(denna sort går fort ur kroppen)
och skulle gå direkt till avd 21 efteråt.

Jag smsade Dotter,
facebookade
och ringde Syster Yster.

Syster stuvade givetvis om sin dag helt
för att komma in och glädjas
(läs; sitta i väntrum)
tillsammans med mig.

Jag fick mitt cellgift
och sedan lånade vi en rullstol
och tog oss till 21an.
Ja, mitt allmäntillstånd är alltså så ruttet
att vi aldrig reflekterade över
om jag skulle orka går själv genom Linköpings sjukhus.....

Väl på 21an satt jag en stund med söta Pernilla
(som ville veta alla mina medusiner)
Sedan en date med underläkare Försiktiga/Försagda Olov
(som bla oxå ville veta alla mina medusiner)

Sedan iväg till narkosläkare Jessika
som hade ett tydligt hjärnsläpp
då datorerna bråkade
(och oxå ville veta alla mina medusiner)

Sedan VÄNTAN på Professor Preben
som behövde tala med mig.
Han opererade men skulle komma så fort han kunde.
Ja, sedan var han ju tvungen att gå på ett möte
men skulle komma så fort han kunde.
(Vad han och jag skulle prata om
tror jag faktiskt inte att vi riktigt fattat än,
varken han eller jag, men men)

Vi sprängde in två EKG
och blodprov i väntetiden.
(Prov som sköterskorna helst inte ville ta i porten
SÅKLART
utan istället plågade mig i hand och arm.
Givetvis gav de mig rätt - du ÄR svårstucken!
Ehhh, ja, jag sa ju det.
Jag har nämligen varit med
varje gång de sticker mig!!)


Sköterskan ringde efter sjuktransport
och Ja, jag skulle bara få vänta till 20.45.
Då gjorde sköterskan en fuling,
kryssade i en ruta,
och vips var jag hemma 19.30

Så, vad väntar nu?
Jo;

På måndag ska jag in 11.00 till röntgen
för att tömma ena lungan på vätska.
Sedan ska jag upp till avdelning 21

Där plockas jag in för skrubbning,
på TISDAG 23/10
ska jag opereras.

De räknar med hemgång
TIDIGAST fredag.
Bla annat på grund av smärtlindring.

Visst finns det risker.
Först alla vanliga,
vem som helst kan ju dö på operationsbordet.
Men så har vi ju mitt allmäntillstånd,
min infektionskänslighet,
proppen jag hade,
svårigheten att läka.

Men
valet är i alla fall enkelt.

Detta trots att Professor Preben
såklart inte kan lova någonting alls.
När han väl öppnar kanske han ser
att monstret är omöjligt att ta ur.
Jaha,
men då har vi i alla fall försökt.

Jag vet ingen tid på tisdag
utan jag får helt enkelt be dig
gå med en tumme hålld
- hela dagen!

Tackar på förhand!!

kram
ingla

Dag 13

Vilken tur att du inte är här!!

Som jag tjatat om förut
är ju en negativ sak med att byta cellgift
att man inte vet vad som komma ska..

Kan ju meddela att denna nya
minsann gömmer på lite trötthet!!
Fick cellgift dag ett
och sedan dag nio (dag åtta hade de inte tid för mig)
Nu är det dag...... 13
Och jag är utslagen.

Är gnällig och ynklig så det står härliga till.
Som tur är det bara katten som är hemma.
Och han bryr sig inte ett jota
att det är syndast om mig!!

LAH är på väg hit,
vi ska mäta ben.
Inte för att vi tror på någon ny propp
-apselut inte,
det får jag alldeles för mycket medusin för.

Nej men det känns liksom som om
proppstrumpedjävulen är för liten.
Riktigt ordentligt.

Visst är jag verkligen ömhudad nu för tiden
men detta är något mer.

Inte för att jag tror att det är något,
men LAH kommer och då löser sig allt.

kram
ingla

Inte hopplöst

.... bara nästan.

Vet inte varför,
hade inget att gå på,
men jag bad sköterskan Thomas
som tog mina prover
att vi även skulle kolla för urinvägsinfektion

Och gissa,
ja det hade jag ju.

Imorgon får jag veta vilken sorts penicillin jag ska ha.
Vi vill inte börja med "fel"
och sedan vara tvungna att ändra.
Min mage klarar ju inte
ens en omgång med meducinen.

Syrran menar att många av de klagomål jag haft
de senaste dygnen
är desamma jag haft vid mina andra uvi-ar
(urinvägsinfektioner)
Det vore ju bra,
för då försvinner de väl snart.

Men lite trött blir jag allt........

kram
ingla

Vilken dag!!!

Vi började prata och planera
redan när jag var febrig och dålig.
Så vår kräftskiva var redan uppskjuten en gång.

Jag hade ett par dagar på mig nu i veckan
där jag liksom bara gick runt och laddade.
Jag ville suga i mig all energi jag kunde hitta
för att orka med lördagens upptåg.

Och allt gick över förväntan!!!!!

Syster och SysterDotter kom och hämtade tidigt på morgonen.
Vi for iväg till Borensberg
där de har Husbyfjöls marknad.
(Tänker inte ha en utläggning om vad jag tycker om namnet).

Tjejerna packade ur min rullstol ur bilen
och sedan gav vi oss in i leken.

Det känns jättekonstigt att bli skjutsad i rullstol
- Jättekonstigt.
Men det får jag väl lära mig att leva med.

Tjejerna påstod att det rullade på bra
och att det inte var tungt.

Vi tittade och shoppade
så det stod härliga till.
Soppåsar, nagelsmycken, tröja och lammskinn.
Kryddor, knivlåda och bröd.
Ja, allt oumbärligt som man behöver.

Efter marknaden åkte vi hem till mig.
Jag lade mig likt den bortskämda prinsessa jag är
medan de andra fixade ihop en kräftskiva och hämtade SysterSon.

Sedan åt vi gott
tills jag trodde vi skulle spricka lite till mans.
O efter ännu en vila från min sida
åt vi efterrätt
Och firade SysterSonen lite försiktigt
(som fyllt år)

När jag gick och lade mig igår
var jag MYCKET NÖJD med dagen
Och att jag orkat!!!!

Men idag är det helt klart vilodag!!!

Kräftfaten precis innan vi hugger in

 

 

Lite senare......

 

kram
ingla

Allt ljus på mig!!

KÄRE TID!!!!!!

När det regnar - då öser det ned!
eller
Ketchupeffekt
eller
Mycket vill ha mer
eller
All fokus på Ingela!!

Ja jag vet inte.....

Jag skrev i en kommentar på facebook
att min egentliga diagnos skulle kanske vara
"ont i uppmärksamheten"
för nu börjar jag minsann undra.
Det känns lite som om det räcker nu.....

Tänk dig noga för nu,
ja, innan du börjar läsa.
Dett blir BARA om mig och sjuk sjukdom!!
Och långt blir det!!

Jag minns inte längre tillbaka än att:
En dag fick jag så förfärligt ont i magen.
Under ett dygn profylaxandades jag hela tiden
för att stå ut.

LAH kom två gånger under natten
och gav mig morfin
men jag tror inte att det hade någon effekt alls.

I alla fall,
dagarna efter kände jag mig lite spak
och det är ju inte så konstigt.
Men sedan reagerade jag på att jag liksom aldrig blev pigg.
Ska det vara så här??

En natt vaknade jag av att jag frös så jag skakade.
Jag tassade upp och hämtade min
vackra rosiga älskade sovrumspläd
som jag fått av ia.

(läs: pressade mig upp ur sängen under stånk och stön,
böjde mig väsande ner för att nå pläden,
stapplade upp i sängen igen
och tillbringade fem minuter att andas ikapp,
alltså flåsa som en snuskgubbe i en telefonkiosk)

På morgonen efter diskuterade Sol o jag möjligheterna att jag hade feber.
Jag slog till och kollade.
Jajamensan!!
Som frisk har jag ca 35,7grader
Det hade jag INTE då.

Sen är det ett par dagar
vet faktiskt inte hur många,
där hejdlösa svettningar,
39graders feber,
total hjälplöshet
och en ENASTÅENDE Dotter
glider in och ut i varandra.

LAH har varit här och tagit prover otaliga gånger.
De satte dropp på mig en natt.
Och en gång då de var här
(när vi började skönja ljuset i tunneln)
så råkade jag nämna att jag nog hade sträckt mig
för jag hade lite ont där och där.

Jaha, vips in för att kolla om det var en propp
(ljuset i tunneln var ett tåg alltså).

Jo, serru,
så igår satt jag 4 timmar (fyra)
och väntade på att få göra ett litet ultraljud a´2 min.
Egentligen gick det inte så stor nöd på mig
för jag satt på LAH´s avdelning, Linnea,
och där kryllar det ju av trevlig personal.
Men det hindrar ju inte mig från att klaga.

Så, hur mår då tanten idag?
Jo, jag känner att det har vänt.
Jag mår bra.
Men jag är helt utslut.
Och såklart hade jag en propp.

Men jag har redan börjat med någon medicinering
och LAH (igen) har varit här med
stödstrumpan a´la Jättelång.
(Vilket såklart blir skitenkelt för mig
som inte ens kan få på mig vanliga strumpor....)

Nu sitter jag i sängen,
har proppbenet i högläge
(i alla fall lite),
katten i halsgropen
och försöker nå tangenterna.

Men för första gången på många dagar
orkar hjärnan formulera ord.
Och jag kan även ta in information,
i alla fall lite.

Så nu kör vi!!!

Min fina fina pläd!!

kram
ingla

Oplanerat inlägg

Att behålla min muntra och glättiga inställning
försvåras aningen av att internet bråkar.
Men jag ger mig inte så lätt!!
;)

Finns ingen vettig tanke bakom detta inlägg.
Jag vill bara visa er att idag verkar vara en vanlig dag.
Nästan en sådan från förr.

Jag mår bra.
Så bra att prestationsångesten slagit till
och att jag faktiskt tänker komma på något.
Att göra idag alltså.

Igår hade jag trevligt besök här i soffan.
Och idag kommer dörrklockan ringa
minst två gånger.

Först leveransen från Ica Maxi.
Och sedan, sedan, (trumvirvel)
kommer Anki med SVAMPLEVERANSEN!!!

Jag ska koppla ned mitt bråkande internet.
Sedan ska jag skriva ut min lilla matsedel.
Ja, jag har planerat och skrivit matsedel.
Jag tycker det är skönt att slippa
uppfinna hjulet igen varje dag.

Efter det kommer jag att lite planlöst leta
efter fina fina klistermärken som försvann i flytten.
De har kökstema och jag fick dem av Sol.
Har inte den blekaste var de kan befinna sig.

Så ska jag nog komma på något.
Att göra alltså.
Kanske svänga ihop en kaka!!
Det vore något det.

Idag är en bra dag!!

kram
ingla

Dagens Tacksamhet:
Tack för att känslan inför denna dag är så skön!

Vänja sig!!

Jo, man borde väl kunna göra det,
kan man tycka.
Men det är svårt!

När jag träffade doktorn igår
visste jag att tumören i magen hade växt.
Jag hade känt det.

Glömde dock att tänka på följderna,
att vi då byter cellgifter,
men det är ju inte så stort (ännu).

Men jag var inte beredd på
att det skulle finnas ett stort monster
i ena lungan.
Jag var HELT OFÖRBEREDD på det!!

Det som jag haft i lungan har vi nämligen utrotat.
Och det har jag tyckt om för jag har en ologisk rädsla
för metastaser i lungorna.

Vi har ju en otrolig överkapacitet när det gäller lungor,
så man behöver ju inte vara så rädd.
Men det är jag.

Och nu har jag alltså ett monster där.
Första måttet jag fick var 9 (nio) centimeter
och min värld rasade sammman!

Så stor, på så kort tid
fick mig att undra om jag var tvungen att ringa hem Sol
Ska jag dö NU???

Men min läkare nöjde sig inte med att bara läsa analysen
utan hon begärde fram mina bilder
och tittade på dem tillsammans med en annan doktor.
De kom fram till att metastasen är mycket mindre
men med kollapsad lunga runt omkring.

Och såklart känns det såååå mycket bättre.

Ändå vill inte chocken och ångesten riktigt släppa taget genast.

Mamma och pappa släppte allt och kom för att hämta mig (i Örebro)
Vi hostade i kanon hela vägen till Norrköping.

Jag söker tröst hos min underbara Dotter
och vi bokade flygbiljetter
så hon kommer hem på besök om 9 dagar.

Jag gråter ganska mycket
och är lite febrig.
Men allt blir bättre nu.

Snart kommer Ingrid.
I helgen kommer syrran,
fast hon är sjuk.

Och om nio dagar kommer Dottern.

Så egentligen har jag inte så mycket att gnälla om.
Men för att citera vad min urkloka Dotter sa en gång när hon var liten:
"Jag ska bara gråta färdigt först"

kram
ingela

Sjuklig

Förlåt!

Men jag är så innerligt trött på att prata om hur sjuk jag är,
Och jag har varit sjuk, jäkligt sjuk!!!

Nu börjar jag bli frisk
är dock fortfarande sliten.

Längtar tills orken kommer tillbaka.

Imorgon ska jag ta mig till Örebro.
Ska träffa doktor där för sista gången.
Veckan efter börjar jag i Linköping.

Kram på er alla
Ingela