Jo, man borde väl kunna göra det,
kan man tycka.
Men det är svårt!
När jag träffade doktorn igår
visste jag att tumören i magen hade växt.
Jag hade känt det.
Glömde dock att tänka på följderna,
att vi då byter cellgifter,
men det är ju inte så stort (ännu).
Men jag var inte beredd på
att det skulle finnas ett stort monster
i ena lungan.
Jag var HELT OFÖRBEREDD på det!!
Det som jag haft i lungan har vi nämligen utrotat.
Och det har jag tyckt om för jag har en ologisk rädsla
för metastaser i lungorna.
Vi har ju en otrolig överkapacitet när det gäller lungor,
så man behöver ju inte vara så rädd.
Men det är jag.
Och nu har jag alltså ett monster där.
Första måttet jag fick var 9 (nio) centimeter
och min värld rasade sammman!
Så stor, på så kort tid
fick mig att undra om jag var tvungen att ringa hem Sol
Ska jag dö NU???
Men min läkare nöjde sig inte med att bara läsa analysen
utan hon begärde fram mina bilder
och tittade på dem tillsammans med en annan doktor.
De kom fram till att metastasen är mycket mindre
men med kollapsad lunga runt omkring.
Och såklart känns det såååå mycket bättre.
Ändå vill inte chocken och ångesten riktigt släppa taget genast.
Mamma och pappa släppte allt och kom för att hämta mig (i Örebro)
Vi hostade i kanon hela vägen till Norrköping.
Jag söker tröst hos min underbara Dotter
och vi bokade flygbiljetter
så hon kommer hem på besök om 9 dagar.
Jag gråter ganska mycket
och är lite febrig.
Men allt blir bättre nu.
Snart kommer Ingrid.
I helgen kommer syrran,
fast hon är sjuk.
Och om nio dagar kommer Dottern.
Så egentligen har jag inte så mycket att gnälla om.
Men för att citera vad min urkloka Dotter sa en gång när hon var liten:
"Jag ska bara gråta färdigt först"
kram
ingela
Känner mig lite avundsjuk att alla andra får träffa dig... trots baciller. När får jag??? M
SvaraRaderaHej Ingela! Jag vet inte vad man ska säga om allt men vänja sig, acceptera eller vad man nu kallar det, det gör man ju aldrig! Jag har ju kallt räknat med att DU om någon med dina kloka råd, härliga kommentarer, skulle finnas för för evigt...du vet så tiden att ses alltid skulle finnas på något sätt...Även om vi inte hörs av så ofta eller ännu värre ses speciellt ofta är du min vän att räkna med och som jag ofta relaterar till i mina tankegångar...du vet så där kringelikrokiga som de kan vara och då rätt som det är ploppar det upp några typiska Ingela ord...jag har ju räknat med att få se betydligt mer av dig sen du flyttade tillbaka!! Usch, jag blir bara förbannad och ledsen, jag med! Önskar jag kunde trolla!! Fast du får allt bita dig fast hos oss ett tag till! Kramar Anki
SvaraRaderaOj, där kom särskrivningen som ett brev på posten;-) men den kan jag bjuda på! Kramar än en gång/ Anki
SvaraRaderaTårarna rinner - för din skull <3
SvaraRaderaJag önskar ju sååå att du skulle få slippa alla tråkiga besked,
plågsamma behandlingar och all annan skit.
Och nej, du ska inte vänja dig!
Du ska absolut gråta, svära och skrika - för det är fördjävligt!
Men precis som kloka Sol sa. Du kommer att gråta färdigt och
sedan hoppas jag av hela mitt hjärta att du får några lugna
stunder, tid för underbara vänner och fåniga gapflabb,
mitt i eländet.
Och Bono har förhoppningsvis fortfarande rätt
"It's just a moment - it will pass"
All min kärlek <3
/BJ
BJ säger det så bra så jag försöker inte säga nåt annat!
SvaraRaderaLöv jo, ta bil <3
/ia