Metastas i hjärnan

Det jobbigaste med att ha glasögon
(förutom att de blir så kalla ute om vintern)
Är att det blir så bökigt att grina och skriva.

För jag vill jag ta av mig dem så jag kan torka tårarna
men ser ju inte ett skit när tårarna rinner
SAMTIDIGT som jag är utan glasögon!!!

Japp, skit var det med det mesta.
Enda solen i mitt liv
är ju Sol.
Och hon gör så ont!!!!!

Jag tittar på henne
samtidigt som jag gör henne så illa
OCH DET GÖR SÅ ONT!!!!!

Nej, jag önskar inte att hon aldrig kommit till mig
Det kan jag inte, hur ont det än gör nu.
Hon har varit Solen i mitt liv sedan innan hon föddes.

Hon äger den enda kärlek
jag kunnat ta emot - fullt ut

Och det är ju den som gör så ont nu,
hennes kärlek till mig.

Sorry,
tillbaka till rapportering

Jag hade två tider på sjukan 9.30 och 12.30
Ingrid blev med som sällskap.
9.30 röntgade jag huvudet
och sedan gick vi till LAH
för att på ett trevligt ställe
vänta in nästa tid (12.30)

Och där får jag beskedet,
min underbara doktor Kerstin tar in mig på ett rum
hon har fått ett snabbt svar
och ja, det har spridit sig till huvudet!!

Min första tanke går såklart till Sol
och det förstår Kerstin
Men hon förklarar att hon absolut inte kan släppa hem mig
- inte ens för att hämta kläder (tack, Ingrid)
för svullnaden runt kan orska andningförlamning när som helst.

Så jag hoppar glatt upp i säng och säger: Nu kör vi!!!
Fel, fel, fel, skriker Brasse.

Jag vill inte ha spridning till hjärnan,
jag vill inte sova på sjukan
OCH JAG VILL INTE GÖRA MIN DOTTER MER ILLA.

Men min vilja står i skogen och växer
(eller har den slutat växa nu?)
Och jag får finna mig i dunderdosen av kortison.
Kortisonet ska dämpa svullnaden (ödem)
runt tumören så jag inte plötsligt slutar andas
eller något annat fånigt

Jag vill påstå att det redan hjälper
för sedan den första injektionen
har jag inte haft huvudvärk
(förutom nu då, men det är för jag grinar)

Dr Kerstin spelade metalrock på den största trumman
och konsulterade först neurokirurgen,
han tyckte inte att en operation behövdes
varken akut eller sedan.
Strålningsläkaren vill stråla,
han hör av sig.

Och det känns ju egentligen ganska bra
Hmmm, ja det gör det.

Och ingen har ju sagt:
Äh, hon har så mycket skit i kroppen så det kvittar vad vi gör....
Det känns oxå bra.

Jag har fått MASSOR med fina kommentarer på facebook
och det VÄRMER SÅ INNERLIGT

För jag är så ledsen förstår ni,
det är så jobbigt att göra omvärlden illa.
Min söta, söta syster
hon kliver in och har snabbt blivit så viktig för Sol.
Min underbara Ingrid
vi är så lika:
Vi håller varandra i handen och hon säger
Om det ändå vore jag,
samtidigt som jag säger,
Om jag ändå vore ensam på en öde ö.

Och känn på den här:
Ring dina föräldrar och tala om att du har metastaser i hjärnan.
Hur fränt är det??
Det suger kan jag säga!
Suger fett!!!!!!

Nä, nu måste jag sluta,
så jag har en chans att sluta grina.
Jag vill inte ha ont i huvudet, och få en massa idéer!

Kram på just dig

ingla