Alldeles vanlig

Alltså bloggen heter ju Vanliga Jag för att jag är vanlig.
Jag känner mig vanlig
(och så är jag lite allergisk mot att alla ska vara så jäkla unika,
en del ska till och med vara unikast!!!)

Men om sanningen ska fram,
så har jag inte känt mig speciellt vanlig på ett tag.
Inte så att jag känt mig unik
- finns alldeles för många cancermänniskor för det ;)

Men jag har känt mig OVANLIG!

Inte mitt vanliga jag!!!

Och det tycker jag är jobbigt.
När man liksom plötsligt inte vet vem man är,
eller vad man tänker,
eller hur man reagerar,
eller ens svarar på en fråga......

Alltså världen är ju förvirrande nog ändå.

Som 43åring vill jag för allt smör i Småland
inte behöva uppleva den förvirring som alla stackars ungdomar
är tvungna att ta sig igenom.

(På melodikrysset idag sa programledaren:
1994, ja tänk om man ändå vore född då....
IDIOT!!!! Vem fan vill gå igenom allt det igen?????)

Sorry, lång utvikning.....

I alla fall,
sedan diagnosen har varje dag varit fylld av
både det ena och det andra,
men det har även varit ett stort rummel av förvirring.
För jag har inte känt igen den jag är.

Allt detta bladder leder i alla fall fram till detta:
Igår (och hittills idag)
har jag känt mig alldeles VANLIG.
Vanliga JAG.

Vet inte om det håller i sig 24/7
men det känns väldigt bra NU!!

Och NU är ju det enda vi vet att vi har, eller hur??

Jag sitter här i "min" säng på landet
och är alldels som vanligt.
OCH DET ÄR SÅ SKÖNT!!!!

Kroppen är trött så jag ska vila lite,
har huvudvärk (antagligen för att jag sover dåligt)
så den kanske försvinner då oxå.
Piller har jag tagit för lite värk i musklerna
(Ja, uppenbarligen HAR jag muskler
för cellgifterna ger muskelvärk)

Och i mitt huvud
- är jag alldeles vanlig.

Det e grejer det!!!!

Kram
ingla