Trötthet och Karlsson

Jag är så tacksam att ingen jag har nära
behöver cellgifter
och då tänker jag på Taxotere.

Jag är innerligt tacksam för det
och önskar en konstant fortsättning
i samma spår.

Men det hindrar inte
att jag just idag
känner mig lite ensam.

I onsdags fick jag så hög dos jag kan få
av detta gift
och det gillar jag
(Döda, döda, döda)

Men biverkningarna går inte längre
att blunda för.

Idag har jag laddat sedan jag vaknade
för att orka skriva ett inlägg på bloggen.
Det tog ungefär 6 timmar.

Jag oroar mig så för att Underbara Karlsson
ska komma förbi med tv´n jag ska få.
Som det är nu orkar jag nämligen inte gå och öppna dörren.
Vi får alla hoppas att jag orkar svara när han ringer.

Men vad ska jag säga?
Det är så svårt att beskriva ju.
Hur ska han förstå att det absolut inte gåååååår
att bita ihop och göra, och vila sedan?

Så just idag
hade det varit skönt med någon
som kunde säga:
Jag vet, jag har oxå varit där.

Fast inte till det priset att någon av er
ska, någonsin, behöva Taxotere.
Nej, då  sitter jag hellre här själv
och gnäller.

Kram på er
ingla