Cancerkurator

Samtalat lite med kuratorn idag.
Har haft mina grunningar om hon "duger".
Hon är undarbart rar och god och fin och söt
och omtänksam och snäll och lyssnar och....
Ja, ganska bra alltså.

Men grunnet är:
Behöver jag någon med mer riv i??

För trots Ullas och Annas
(mina tidigare kuratorer)
väna uppsyn
kunde de titta mig stint i ögonen och säga:
-Det tror INTE jag!!

Jag behöver motstånd
och hittills har söta Katarina liksom
mest hållt med och bekräftat.
Men jag körde på idag
och lyssnade noga på henne.
Lät henne tala till punkt :)
och lyssnade.

Jag tror att hon kan bli bra,
hon har bara lite svårt att värja sig för alla mina ord.
Alltså får jag tänka till helt enkelt.

Vi pratade lite om att jag gråter så lite.
Borde jag gråta mer?
Borde jag oroa mig och sörja?

Borde och borde....
Jag vill leva mitt liv så gott det går.
Gott som i goda saker.

Är inte så jättesugen på att fylla mina dagar
med tårar och lessenhet.
Men det betyder inte att jag räds de känslorna,
kommer de över mig så grinar jag.

Sol och jag kan hinna starta ett ämne
(ex hennes kommande barn),
gråta,
säga det vi vill,
skratta,
och avsluta
på tre minuter.
Sedan pratar vi om något annat.

Som jag sagt tidigare
har jag aldrig "tagit ett beslut" om
hur jag ska leva
eller förhålla mig till min kommande död.

Jag bara trampar på i ullstrumporna.

Och KuratorKatarina och jag
kom fram till att så gör jag,
och det är rätt för mig.

Vilken tur
- för det är ju mitt liv jag lever!!

kram
ingla