På operation hamnade jag ju såklart först på pre-op. Där konstaterade de att jag inte skulle sövas (-Ohhh vad du är modig!) Och att ingen kirurg hade tittat på mig innan. "Min" kirurg dök upp, läste på lite i min journal och kom sedan och pratade lite. Urtrevlig men lite nedslagen av att jag redan hade haft en port. För då var den enkla halsvenen redan förbrukad. Han bestämde att försöka ta en i axeln(????????) men om det inte gick var han tvungen att ta den "djupa" i halsen och då ville han flagga för att jag kanske skulle vilja sövas. - Jo, för det blir så mycket grävande då.......
Han poängterade att det var viktigt att vi kommunicerade och jag påtalade att jag inte lider i tysthet så detta skulle nog gå sååå bra så.
Underbar personal i operationsrummet tog hand om mig och tvättade, tejpade och hade sig. Lokalbedövning och skalpell och så var vi igång. Min underbara lilla (kanske 1.60m) kirurg lyckades fixa venen i "axeln" (JIPPI) och började sedan gräva för att få in "burken".
Det äckligaste under operationen var inte när han grävde hål för burken (som det var förra gången). Det är som att gräva med fingrarna i rå kycklingflé. Det äckligaste denna gång var när han gjorde en tunnel under huden från burken upp till axeln. BLÄ!!! Men det gick fort och han hade bedövat bra så jag ska inte klaga...
När jag var ihopsydd och borttejpad från alla blåa skydd fick jag snabblanda på post-op. Det var ju inte så intressant att ha mig där för jag hade ju inte varit sövd.
Snart kom Ingrid (med sällskap) och hämtade mig.
Det lite roliga o intressanta kommer i nästa inlägg.
kram
ingla
Ps.
Glömde påtala att operationspersonalen tyckte att jag vara tålmodig, tapper och modig som gjorde det jag gjorde utan narkos. Och hur jag sedan skötte det när jag väl låg där.
Tänk, så bra jag är!!!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar