Sista delen av detta långa.....

När jag låg där i mitt lilla blåa tält så började jag känna att magen inte torterade mig. En sköterska kunde till och med nudda magen utan att få framtänderna insparkade. Jag frågade genast ST-läkaren som hade koll på blodtryck, puls och var den som hade sprutat i mig något, vad jag fått!!!! Hon blev lite undrande men förklarade att det enda jag fått var lite lugnande (och faktiskt inte så mycket påpekade hon). Lugnande tänkte jag högt, vad konstigt eftersom smärtan uppenbarligen var lindrigare. Då nämnde en annan sköterska i rummet att: Men lugnande gör ju även att tarmarna lugnar sig.
Jag uppmanade ST-läkaren (helt i onödan såklart) att hon skulle skriva i journalen EXAKT vad hon gett mig.

Väl uppe hos sjuksköterskan Ingrid gick jag igång på alla cylindrar o berättade min otroliga upptäckt. Hon sa något om läkare - upptagen -vänta -och så var hon lite glad faktiskt. Jag somnade någon timme eller så men sedan kom dr Eva (nr7) och vi pratade.

Så nu har jag kasserat morfinet och istället fått ett lugnande preparat som jag ska testa tills jag kommer tillbaks på måndag (för cellgifterna). Jag fick en tablett direkt att prova o stannade därför en timma för att kolla. Och vet du:
DET HJÄLPER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Alltså, det tar inte bort ontet, men det lindrar -oj oj oj vilken skillnad det är på att ha ont, och på att torteras!!!!!
Klart att jag innerst inne någonstans hoppades att det helt skulle försvinna. Men det är ingen stor besvikelse att återhämta mig ifrån, inte alls.
Nu har jag ont i magen. Normal smärta som hämmar mig lite här och där.
Förut kretsade varje sekund på dygnet runt profylaxandning för att ens kunna röra mig.
Snacka om skillnad!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Lättnaden går inte att beskriva, så jag tänker inte försöka.

Men nu känns inte saker som: åka till biblioteket, baka lite bröd, gå upp för trappan, vända mig i sängen som oöverstigliga bergstoppar.

JIPPI!!!!

kram
ingla