Döden, döden, döden, sa Astrid

.... till sin syster
och så hade de pratat klart om den.
Klokt tänkt,
men jag blir inte klar så fort.

Idag har jag tänkt lite på döden.
Nej,
nu när tankarna får gå lite långsammare
(eftersom jag skriver)
så inser jag att jag inte tänkte på döden;
Jag tänkte på Hartvig

Tyvärr var jag synnerligen egoistisk
så idag gick inte mina tankar till hans nära och kära
som jag tycker så innerligt, innerligt synd om.
Nej, jag tänkte på mig själv.

Så tacksam jag är för Hartvig.
Denna underbara energigivande människa
har med sin död hjälpt mig.

Dels har han bekräftat mitt eget mantra:
Bara för att cancern kommit tillbaka
och den är obotlig så dör jag inte imorgon,
kanske andra kommer att dö före mig.

Dels så vet jag exakt vad jag ska göra
så fort jag dör:
Jag ska trotsa min rädsla,
gå raka vägen fram till Hartvig
och börja sjunga i hans kör!!!!

Jag ska sjunga så Hartvigs kalufs krullar sig
- å han har låååångt hår!!!

lånad här

kram
ingla