Lögn och förbannad dikt

Det var ju oundvikligt
och häromdagen hände det.

Jag sprang på en gammal klasskamrat från gymnasietiden.
Och vi har inte setts mycket de senaste 100 åren.

Han var på väg,
med fru och livligt barn,
jag tog mig tappert till affären
en halvbra dag.
(Med sällskap av I)

Vi hälsade förvånade lite snabbt,
sådär mitt i språnget,
och han försökte få till det snyggt
med en presentation av frun.

Och såklart:
-Hur är det?

Jag hör mig själv svara,
samtidigt som jag backande
närmar mig affären:

-Jo, allt är bra!
Själv då?

Det är så det är,
ibland ljuger man mer än annars.
Och det är välan riktigt bra, tycker jag.

kram
ingla