Av en anledning jag inte kan förklara
är det viktigt för mig
att min omgivning fattar att min cancer är kronisk.
Inte för att jag gett upp
och lägger mig ned för att dö.
Så är det inte!!!
Men jag blir lite trött,
när folk klappar mig på armen
och menar att snart är tumörerna borta.
Kanske är det min civiliserade skyldighet
att le och nicka.
Kanske är det så.
Men jag orkar inte.
För de försvinner inte.
De blir kvar.
Det är precis vad kronisk betyder........
kram
ingla
Rent generellt kan vi människor inte längre hantera de stora frågorna kring livet och döden, känslor är farliga, livet ska rulla på utan kriser, ingen ska vara ledsen, må psykiskt eller fysiskt dåligt eller dö.
SvaraRaderaKanske är det så att vi blir tröstlöst ledsna när vi ställs inför jobbiga faktum? Att kommentarerna blir hurtiga och klämkäcka för att skydda, både oss själva och i nån sort snedvriden världssyn, den drabbade? Förr föddes och dog man omgiven av familjen, det var en naturlig del av livet. Nu göms allt undan. Jag tror att bristen på träning gör oss förvirrade.
Jag ursäktar inte handlandet, jag försöker bara förstå mekaniken bakom varför vi gör som vi gör.
Och jag gråter ibland över din dumma cancer som hotar att ta dig ifrån oss.
Och jag svär eder när ingen hör, över min brist på ord och handling som kan lindra. Över min handfallenhet inför vad som händer.
Och jag gläds åt att du delar, att du sätter ord på dina tankar, att du låter oss vara med. Kanske fattar jag lite mer då.
Ett vet jag, jag bär dig i mitt hjärta! Löv jo, ta bil!
Tack!!
SvaraRaderaDet var ord och inga visor!!!
Löv Jo Ta bil tebax
Jag är också kronisk...
SvaraRadera//MG