Trötthet

Jag tror faktiskt inte att det går att beskriva.
Man måste nog se för att förstå.
Men det hindrar ju inte mig från att försöka i alla fall.

Hur trött är jag??

Min älskade farmor hade ett litet uttryck;
Höjden av lathet
är att sitta på sängkanten
och inte orka lägga sig.

Den är lite rolig.

Men jag vet att det inte behöver vara lathet.
Jag vet att det faktiskt kan vara TRÖTTHET.

För så trött kan jag vara nu.
Cellgifter är ett SKIT!!!!

Jag har ju så sanslöst svårt att vara inaktiv.
Att inte göra något nyttigt.
Att bara vara en blobb som sitter där.

Och nu är det det enda jag orkar,
knappt.

Att duscha idag var ett maratonlopp utan dess like.
När jag klev ut hade Underbara Dotter och lika Underbara Syster
gjort lunch som doftade underbart!!!!
Men jag var tvungen att vila först.

Först satte jag mig på soffan
för jag orkade inte lägga mig.
Där rann tårarna lite, men inte så mycket - då blir man bara tröttare.

Till slut orkade jag lägga mig ned.
Och då kom tårarna igen.
Fast inte så mycket, det orkade jag inte.

Så vilade jag, jag minns inte hur länge.
Sol och Syster Yster åt av den goda maten
och det var ljuvligt att höra dem tala med varandra.
Men jag orkade inte ens lyfta huvudet.

Till slut, till slut, kan jag dra mig till matbordet.
Där kan jag smaka den ljuvliga lunchen.
Allt är kallt,
men jag som aldrig klarat kall mat,
jag bara tuggar och njuter.

Så släpar jag mig tillbaka till soffan
och där vilade jag.

Jupp, så trött kan man vara.

kram
ingla