Förnedring

Sakta men säkert har det dels förståtts
dels visat sig
att kortisonet tar bort ALL ork i benen.

Jag har på olika (förödmjukande) sätt fått det visat för mig
Idag var ett sådant.

Sista turen till strålningen.
Jag fick vänta extra eftersom ingen hade beställt skjuts
men det gjorde inte så mycket.
När skjutsen väl kom
var det Underbara Lelle
som jag åkt flera gånger med.

Vi åker till Linköping,
han trollar fram en rullstol
och kör ner mig till strålningen.

Där brukar han hinna en kopp kaffe
medan jag strålas
Så kör han mig hem igen
En urtrevlig pärla.

Ju längre kortisontiden har gått
desto svårare har jag
att komma från sittande till stående.
De musklerna funkar inte!!

Och idag sket det sig.

Jag tog ena benet före
för att komma in i bilen
och då segnade jag ned.

Jupp, sittandes i kalla gruset bredvid
en bil det står liggande transport på
- det gjorde jag det.......

Underbara Lelle och en förbipasserande
lyckades lyfta upp mig på båren
Och så fick vi in mig i bilen.

Väl hemma hade Lelle varit klok nog
att ringa en kollega
Så jag bars in,
ända fram till dörren.

Sånt gillar ju jag som hatar att klara mig själv!!!!!!!!!

Nej,
jag kan nog faktiskt inte beskriva känslan.
Jag är mållös.

Det brukar jag inte vara.